Hej! Jag heter Ernst Rydén, inte Kirschsteiger. Jag tittar på alla människor som flyger fram ut och in mot balkongen. De blir silhuetter, jag bryr mig inte mycket om dem. Vissa lämnar intryck. Andra fastnar man i hälsningsträsket. - Vill du inte sitta ner? sa mannen med den fria rullningsbara tobaken till mig, och då satt jag. - Jo, men bara om inte desperata unga män klänger på den jag håller kär. Då trivs min krökta rygg (som är på grund av för mycket trädgårdsarbete) i den mjuka länstolen. Grattis Kristian! Ännu ett år närmare döden.